Jag sitter med hörlurarna i öronen och lyssnar på en podcast om Kreta. Rösterna i avsnittet målar upp bilder av vita byar som klättrar uppför bergssluttningar, av turkost vatten som sköljer över steniga stränder, av doften av timjan och grillad lamm som svävar i den varma luften. Det är något i tonen, i hur berättaren pratar om stillheten mellan olivträden och sorlet på tavernorna, som får mig att längta dit.
Det är inte bara landskapet, inte bara maten eller solen. Det är hela känslan. Ett slags lugn, en annan rytm. När jag lyssnar är det som att jag reser utan att röra mig. Jag ser framför mig hur jag promenerar genom smala gränder, hur jag dricker kaffe på ett litet kafé där tiden verkar gå lite långsammare.
Och jag längtar. Inte bara efter platsen, utan efter allt det där som Kreta verkar bära med sig i form av värmen, smakerna, människorna och havet. Det känns som om jag redan är där, fast jag fortfarande sitter här.