Jag älskar Italien, och det är nästan svårt att förklara utan att låta lite för förälskad, men Apulien har något som gör att hjärtat liksom fladdrar till varje gång man tänker på det. Det är som om regionen andas ett lugn som inte går att hitta någon annanstans, ett landskap där olivträden står som gamla filosofer och bara väntar på att du ska slå dig ner bredvid och lyssna på vad de har att säga.
När man vandrar genom gränderna i Lecce känns det som att tiden stannar upp. De gyllene stenhusen fångar eftermiddagssolen på ett sätt som nästan får en att tro att ljuset är gjort just för den här platsen. Man tar några steg, hör någon skratta bakom ett öppet fönster, känner doften av kaffe och nybakat bröd och tänker att det är lite orättvist att en enda stad får ha så mycket skönhet samlad på en och samma plats.
I Alberobello står de vita trullihusen som små sagobostäder, och det går knappt att låta bli att småle åt hur charmiga de är. Det är något med sättet de lutar sig mot varandra som om de visste att de är omåttligt fotogeniska och tar sitt jobb på största allvar.
Sedan har vi havet. Det där blå, alldeles klara havet som väntar nere vid klipporna i Polignano a Mare, där man kan stå och titta ner på badare som kastar sig i vattnet med en sorts obekymrad lätthet man själv glömmer bort att man har. Det är svårt att inte dras med i känslan av att allt ordnar sig bara man låter sig bäras av dagen.
Men det är kanske det enkla som gör Apulien så speciellt. Maten som får det att pirra i själen trots att den är lika okonstlad som den är god. Solmogna tomater, krämig burrata, orecchiette som smakar som om någon mormor stått och nynnat medan hon format dem för hand. Varje måltid känns som ett kärleksbrev till livet.
Och människorna. Den där varma, öppna nyfikenheten. Den lilla nicken man får från någon man passerar, det halvleende som säger vi är här, just nu, tillsammans. Den sortens atmosfär gör att man slappnar av på ett sätt som inte går att forcera. Man bara... landar.
Kanske är det därför Apulien känns som en plats man bär med sig även när man åker därifrån. Som om solen, stenarna, olivlundarna och havet följer med och lägger sig i bröstet som ett stilla glödande minne som fortsätter värma. Det är en region som viskar att livet är lite mjukare, lite mer generöst, än man ibland tror. Och man vill tillbaka. Varje gång.