Jag läste nyligen artikeln om livsfilosofin pomalo i Kroatien och längtan väcktes direkt – låt mig drömma med dig.
Att möta ordet pomalo – “lite i taget”, “utan hets” – och se hur det formar vardagen där, gjorde mig nästan avundsjuk på de som lever det. Artikeln beskriver hur människor i Dubrovnik kopplar av över kaffe, samtal och bad utan att ständigt springa vidare till nästa sak.
Det fick mig att tänka på hur mitt liv skulle kunna se ut där: vakna tidigt, men inte rusa – sitta vid ett café med utsikt mot havet, låta kaffesmaken stanna kvar, låta timmar flyta utan att märka det. Kanske promenera genom stenlagda gränder, se solen spegla sig i Adriatiska havet, låta ljudet av vågor och skratten från folk som bara “är” bli bakgrundsmusik.
Jag föreställer mig en middag med lokala viner och enkel, färsk mat – ingen stress, inget ögonblick av oro för vad som kommer näst – bara mat, samtal, ljusets skiftningar över staden och havet. Det känns som att livet där bjuder in till att vara, inte bara att göra.
Att leva pomalo skulle för mig innebära att tillåta mig själv att sakta ner. Låt arbetet vänta ett tag, låt mobiltelefonen vila. Vandra ut på kvällen utan mål, stanna vid en bänk, titta på hur lamporna tänds över gamla takpannor, andas in saltluften. Kanske bada vid solnedgång, känn vattnet mot benen, höra samspel mellan stadens historia och nutidens mjuka tempo.
Jag drömmer om att bo nära havet, höra fiskebåtar komma hem, kunna kasta mig i vattnet spontant – inte planera det. Se att grannar hälsar på varandra, stannar till, tar ett glas vin spontant. Kanske börja dagarna med ett dopp i det klara vattnet, sedan frukost på balkongen med utsikt mot den gamla stadsmuren, och sedan… vad vet jag? Ingenting särskilt. Bara vara.
Det känns som att i Dubrovnik, genom pomalo-tänket, finns en inbjudan att upptäcka att livet inte alltid behöver fyllas till brädden – utan att skönheten kan finnas i mellanrummen, i pauserna, i långsamheten. Och just det gör att blicken min vänds dit, bort från stress och jäkt, mot en vilsam rytm av dagar som nästan inte är schemalagda.
Om jag skulle flytta dit för ett tag, skulle jag försöka bli en del av det – inte som turist med full planbok, utan som någon som låter staden få ta plats i mig. Kanske lära mig några ord kroatiska, sitta på ett torg och bara titta på livet som passerar, kanske skriva dagbok på stranden vid kvällens sista ljus.